Studio 44, Stockholm: Magisterstudenter 2004, Konsthögskolan Valand (22/5 - 6/6)

För många regelbundna kultursidesläsare har Konsthögskolan Valand
i Göteborg - åtminstone under det senaste året - mest förknippats med intriger, elevprotester och interna motsättningar. Men detta är egentligen inget nytt. Valands rykte som getingbo har traditioner i svenskt konstliv. Skolan har dock alltid haft förmågan att utexaminera starka och självständiga elever som i många fall ganska snart tagit framträdande positioner på konstscenen. Årets magisterstudenter gör ett kort gästspel i Stockholm. Utställningens omfång är relativt begränsat, vilket gör det aningen svårt att lära känna de enskilda konstnärerna. Det är å andra sidan ett problem man alltid får räkna med på elevutställningar. Presentationerna är smörgåsbord, och man får reagera på de ljuspunkter som glimmar till. Och sådana saknas inte i Valands utställning. Charlotte Karlsson visar stora färgfotografier av ett tomt, kallt rum där skuggorna bedrivet ett raffinerat spel. Förutom de torra löv och gruset som täcker golvet är en hoprullad trasmatta den enda rekvisitan. Bilden utstrålar tomhet, men också potentialen av aktivitet och närvaro. Det känns som om något saknas, kanske gått förlorat, utan att det riktigt går att säga vad. Bildrummet förhåller sig frågande, öppet och ändå med avvaktande distans till betraktaren. Även i Carl Hammouds målningar härskar en förtätad tomhet av närmast Edward Hopper-mått. Enstaka detaljer som konturerna av främmande farkoster och fritt omkringflytande föremål berättar om en annalkande katastrof. Ibland går tankarna till World Trade Center den 11:e september, men miljöerna Hammoud skildrar är omöjliga att nagla fast i ett enda definierad nu.

Mötet med det oväntade och främmande är också något som utvecklas av Mika Manninen. Hans jättelika labyrintspel väcker både vår fascination och leklust. Ganska snart upptäcker vi dock att kontrollerna inte kan manövreras av en ensam spelare - uppgiften är faktiskt svår att gå iland med även för ett väl samspelt par. Manninen skapar möjligheter och sätter upp gränser på en och samma gång. Han demonstrerar vår maktlöshet och gör oss uppmärksamma på hur beroende av varandra vi är. Utställningens höjdpunkt utgörs av Magnus Peterssons sonarbilder av fartygsvrak på Östersjöns botten. I nedre delen av de mörka bildrummen framträder de knappt urskiljbara konturerna av mystiska kroppar, detaljer av skrov som lika gärna skulle kunna vara förhistoriska monster. Intrycket är majestätiskt, lite skrämmande men också overkligt. Det rör ju sig om bilder som egentligen inte finns, eller som genererats på annat sätt än genom synsinnet. Peterssons undervattensvärld är en djup ficka belägen mellan tid och rum, synlig och osynlig i ett och samma ögonblick.

Anders Olofsson

(text och bild av Mika Manninens verk), respektive konstnär (övriga bilder)