Laura Fahlstens arbeten sysselsätter sig med tio utvalda föremål som kom i hennes ägo för några år sedan. Dessa föremål som hon också kallar "The upper ten" - ett gammalt uttryck för de övre klasserna - har fascinerat henne länge. Objekten består bland annat av några antika möbler, ett spelbord, en spegel, en tallrik och ett broderat band. De besitter ett personligt värde för henne, men representerar också något bortglömt i vår tid - ett kunnande som inte längre praktiseras. Laura Fahlsten bygger med stor omsorg en slags abstrakta modeller av dessa föremål och målar små målningar av dem. Hon lyfter fram motiven på det broderade bandet, förstorar upp det så att den fantastiska variationsrikedomen i hantverket blir uppenbarad. Modellerna har ett mycket uttänkt och eget format som gör dem svåra att artbestämma. De blir helt enkelt till bild. Laura Fahlstens arbete är en slags kärleksförklaring till en älskad person. Hon bärgar sina föremål ur saknadens och glömskans djup.

digital bild på glas

Stanley Kubricks klassiska film “2001” gjorde ett outplånligt intryck på Matilda Fahlsten när hon såg den för många år sedan. Den mystiska monoliten, själva gåtan i sig, återkommer ofta i hennes bilder. Matilda Fahlsten skapar en egen värld i datorn, där fotografier och måleri bygger bilden i lager på lager. Utskrifter sätts samman och skapar panoramaperspektiv och ett stort rosettfönster. Det är sent på dagen i hennes bildvärld, mörka färger skapar en förtätad stämning och en osäkerhet infinner sig om var man befinner sig i tid och rum ñ i urtid eller en fantiserad framtid efter-katastrofen. Matilda Fahlsten jobbar med rumsbyggande genom gallerverk av slingrande växtlighet sedda närmast ur insektsperspektiv. Skalan förstärker upplevelsen av att inte veta sin egen storlek i förhållande till bilden. Attraktionskraften i bilderna har samma källa som monoliten, att de upplevs bära på ett betydelsefullt innehåll som inte låter sig definieras.

Monoliten återkommer även i Annika Johanssons små koncentrerade målningar, men här har den formen av en liggande låda. Denna lådlika form är Johanssons motiv sedan flera år tillbaka och varieras på ett outtömligt vis från bild till bild. Den kan sakna front och minna om en teaterscen, kläs i draperat stoff eller öppna sitt mörker som ett gravmonument. Mänskliga figurer förhåller sig till denna välta monolit, ofta möter de den stående som betraktare med vår betraktande blick i ryggen. De mest skilda betydelser signaleras i bilderna genom de ornament som smyckar lådan och figurernas noga valda beklädnad. Målningarna har en komprimerat symboliskt uttryck där sexualitet, död, historia och barndomens glömda erfarenheter samverkar på ett vis som aldrig blir till fullo uppenbarat, men som inte upphör att fascinera.

För Monika Masser är materialet utgångspunkten. Det kan vara allt från sidenorganza till kalksten och ibland i oväntade kombinationer som plastlera, glas och marmor. Materialet ger idén till verket. Även titlarna är viktiga i Massers konstnärskap och ofta har de glidningar i betydelsen, som också avspeglas i de förskjutningar som finns i verkens innebörd. Masser arbetar ofta med motsatser som högt/lågt, vackert/fult. Hon fascineras av organiska former och intresset för djur och människor är djupt. Ett oförglömligt möte med en orangutang i Indonesiens djungel har inspirerat henne till en byst som är en blandning av apa och människa. Frågan: Vad är en människa? är central för Masser. Hon vill ifrågasätta människans herravälde genom att gestalta ett medvetande som är icke-språkligt, men kanske rikare än vi förstår. Massers bildvärld rör sig lika ledigt bland de föreställningar som finns om det liv som döljer sig i havsdjupen som i hjärnans outforskade skrymslen.