Att se det som inte syns. Ifrågase det sedda. Värderingar och föreställningar ställs på sin ända. Det redan sedda, vänds och ses ur ett nytt perspektiv.

Lillemor Boman Carlen kan kanske vid en första blick ses som en abstrakt konkretist, men det konkreta är i hennes måleri aldrig konkret i en klassisk mening utan snarare bärare av känslor, aningar, antydningar – som tvingar betraktaren till ett ställningstagande. Vad är det jag ser och varför gör jag det?

Ett måleri sprunget ur stämningslägen, beskrivningar av känslostämningar utan beroende av den yttre verkligheten. Att fånga det som inte syns, inte som flykt utan som alternativ. Eller synliggörande. En konst som kommer ur människans ursprungliga drift att verka, att existera. Här och nu. Existentiellt.
Hennes måleri är långsamt. Målningarna föds ur tiden, med tiden. De ger visuella uttryck för det underliggande. Bilden som poesi. Bilden som förutsättning, inte bara för sig självt.Horisont,

detalj, olja på duk, -06

Processen började med tankar om mönster i förhållande till upplösning och sönderfall. Upplösningen tog snabbt överhand och av mönstret kvarstod endast en viss upprepning, återanvändning.
Färgen är uppskruvad. Fåglar och klumpar, levande monotont, barockt.
Röda fåglar invaderar ytorna.
Var och en har sin egen utvalda plats – ska jag stå här eller där?
Fåglar återkommer, byter plats, byter färg i ett försök att skapa ordning.

Funes födelse, akvarell, 2006 Vera Icon.

Dukarna och arken visar det avtryck som
uppstår under måleriprocessens gång.
Dessa målningar är vandringar där jag i
en av dem möts av en sfinx, i en annan
ställer jag mig förundrad inför ett
näckrosvatten, i en tredje vänder jag
blicken upp och ser en fluga teckna sin
odyssé. Eller?

Text: Camilla Lundberg